Var ett med naturen med permakultur

Delta i naturen med permakultur

Att vara ett med naturen genom permakultur. När jag först hörde talas om permakultur var det som om blixten slog ner och jag blev sååå entusiastisk.

Vi satt i lunchrummet, det nydesignade men ändå så fantasilösa rummet på Biologi -och miljövetenskap vid Botaniska i Göteborg. Ljuset strålade in från de höga fönster som vette mot Slottskogen och vi hade haft ett givande samtal vid bordet om permakultur. Ibland kunde det också vara de konstlade ”ingen-har-något-meningsfullt-att-säga-och-vi-har-ingen-meningsfull-relation” samtalen som oftast var då alla slängde i sig lunch snabbt mellan varven i labbet eller framför datorn. Sneglande runt och undrande när och var allt det roliga skulle hända. Längtandes efter lite hjärtlighet. Eller så var det i alla fall för mig. Men ibland dök också riktigt intressanta samtalsämnen upp, som då.

 

bill_mollison_bbok

Boktips om permakultur: A designers manual av Bill Mollison

Vännen och kollegan tog nästa dag med sig ”The bible”, Bill Mollisons (som myntade begreppet "permaculture") bok, som har en mängd illustrationer på alla praktiska, smarta lösningar, där allting har en mening, en plats. Vad man än gör så är det länkat till någonting annat, man jobbar med samhörighet, det är som att gå i skogen och förstå ekologin men att praktisera permakultur skulle innebära att få vara en del av naturen. Jag, som vid yngre år allra helst ville försvinna in i regnskogen på Papua Nya Guinea, när jag var lite ville jag in i Amazonas. Men varför ville jag egentligen det? För att vara en del av naturen. Inte bara förstå den. Uppslukas av den.

Med permakultur kan jag vara ett med naturen vart som helst i världen. Det är så självklart och det är ingenting nytt för många i världen. Men den moderna urbana civilisationen har tvingat fram ett högproduktivt och av människan kontrollerat jordbruk som har väldigt lite med ekologi och en natur i balans att göra. Yes! Nu slapp jag de motstridiga känslorna mellan att tvingas flytta långt bort när vi ändå hade det så bra hemma med släkt, vänner och bra förskola…

Tiden som följde bestod i mycket läsning av permakultur, på nätet och olika böcker. Jag skissade på min tomt om och om igen. Jag gjorde en PDC-kurs på nätet. Men det är svårt att ha hittat en passion och hålla fast vid det gamla. Hela min person skrek av att få ägna sig mer åt det här men tiden räckte inte till där hemma eftersom jag har små barn och då doktorerade. Jag kände att jag borde vara tacksam för det jag hade, varför kräva något mer av livet? Men lusten var för stark. Jag utnyttjade inte mig själv till det bästa. Jag har svårt att stoppa när jag vill något så starkt. Kan inte förtränga.

Det råkade sammanfalla så att hela Sverige blev odlingstokigt ungefär samtidigt. Permakultur i Sverige låg i sin linda men har sedan dess, de senaste fem åren blivit allt vanligare. Min odlingsresa började med en pytteliten balkong i Stockholm (eftersom jag kommer från ett helt odlingsbefriat barndomshem i radhusområde), vidare till en liten odlingslott i Majorna i Göteborg till min trädgård där jag bor nu på landet, köpte till mer tomt av bonden intill, lånar nu en bit mark på åkern av bonden till framförallt potatis, som kanske sedan blir ännu lite större, vem vet?

Men för självhushållning krävs mer än en lite balkonglåda och självhushållningen hos mig blir lite större för varje år. Den ger mig en underbar känsla av frihet. Jag håller den på en nivå av positiv känsla, det är det som den ska ge, annars kan det kvitta. Erfarenheten jag skapar mig för varje år gör att det blir allt lättare att ta mig an större och fler saker, det blir så att säga en exponentiell tillväxt tror jag, tills jag har tillräckligt. Men början kan gå långsamt för de flesta och bör nog så göra, allt beror på vilken kunskap man har med sig i botten och den tid man har att foga över. Det ska vara positivt och kännas lätt i sinnet så att man kan vara positiv till sin omvärld. Det viktigaste är att komma igång praktiskt, man kan läsa hur mycket som helst men det blir ändå aldrig precis som man tänkt sig. Varje plats är så unik och man behöver lära känna marken man har.

Det är nog därför marken för många är helig, den har undersökts och observerats hela ens liv, kanske av flera generationer och den kunskapen är väldigt värdefull. Inte bara marken utan också växterna som finns i ens närhet som man dra nytta av och som man existerar i samklang med. Det är grejer det. Med kunskapen och erfarenheten av en plats kommer också tacksamheten och kärleken till den, av det man får. Man vill automatiskt ge tillbaka, vårda platsen och marken och med detta kommer en enorm tillfredsställelse.

Är du också intresserad av att öka din självhushållning och att leva närmre naturen? Hur långt har du kommit?